Gaius Julius Caesar

Julius Caesar

Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr) var från en gammal patricier-släkt som gjorde anspråk på att härstamma från kärleksgudinnan Venus.

År 60 f.Kr ingick han, tillsammans med generalen Pompeius och patriciern Crassus, det så kallade ”första triumviratet”. Det var en hemlig pakt mellan de tre som garanterade att var och en av dem skulle vinna fördelar med stöd från de två andra. Ceasar hade för avsikt att bli konsul år 59 f.Kr och blev också det, samt fick han sin önskan om att bli provinsguvernör av Gallien uppfylld året därpå. När Caesar kom till Gallien hade han endast fyra legioner men mönstrade efter bara några år så många som elva, denna ökning av sin personliga krigsmakt bekostade han med egna medel, d.v.s krigsbyten.

Gallerna gav sig dock inte frivillig och uppror utropades år 52 f.Kr, under ledning av hövdingen Vercingetorix. Gallernas taktik med gerillakrigföring var från början lyckad men de blev senare tvungna att ge med sig för de övermäktiga romerska krafterna. Han erövrade så småningom hela Gallien med hjälp av sin ständigt växande krigsmakt.

I Rom såg Pompeius, som under den här tiden blivit nästintill ensam på den politiska scenen i Rom sedan Crassus dött som ståthållare i Syrien år 55 f.Kr, med oroliga ögon på utvecklingen i Gallien.
Caesar hade en än gång för avsikt att ställa upp i valet till konsul 49 f.Kr, Pompeius beordrade då att Caesar skulle återvända till Rom själv för att personligen kandidera. Caesar anade oråd, detta innebar att släppa taget om sitt imperium, dvs hans självständiga militära befäl, och vid återkomsten möjligen tvingas fly eller att bli dödad. Han valde istället att vända tillbaka mot Rom med sin militära styrka bakom sig.

I Januari år 49 f.Kr tågade han med sina soldater över floden Rubicon. Nu blev det fart i Rom och de senatorer som stött Pompeius flydde med honom till Grekland, Caesar hann i kapp dem och deras styrkor möttes vid Pharsalos där pompejanerna krossades av Caesars övermäktiga här. Pompeius själv flydde då vidare till Egypten där han blev mördad. Men Pompeius anhängare gav inte upp och de fortsatte kampen i ytterligare några år, men 45 f.Kr kunde Caesar se sig själv som obestridd härskare över Romarriket, han hade i princip regerat sedan 48 f.Kr men nu fanns ingen som vågade motsätta sig honom. Inte vad han visste i alla fall...

Han hade vid återkomsten till Rom utropat sig till diktator, först på ett år, sen tio och sedermera på livstid, många fruktade att han ville utropa sig själv till kung och det sista de ville ha var ännu en av de envåldshärskare deras förfäder jagat bort från staden. Han lät avbilda sitt porträtt på mynten tillsammans med de etruskiska kungarnas lagerkrans. Han instiftade en ny kalender, den julianska och han bytte namn på sin födelsemånad Quintis till Julius, det namnet använder vi än idag. Han lät även resa en staty av sig själv i Rom med inskriptionen ”Åt den odödlige guden”, allt detta fick hatet att gro ännu mer hos hans motståndare och snart skulle deras plan sättas i verket. Den 15 mars 44 f.Kr gick Caesar till senaten för att hålla sammanträde, trots alla varningar gick han utan livvakt och detta skulle komma att kosta honom hans liv. Under sammanträdet slöts sig ett flertal senatorer runt omkring honom och anföll honom med dolkar dragna, de som försökte rädda honom föstes åt sidan och inom kort var Caesar död.

En kort tid innan sin död hade Caesar gjort sin 19-årige skyddsling Octavianus till arvinge, när han fick höra om mordet bestämde han sig snabbt för att hämnas på de senatorer och patricier som konspirerat mot Caesar. Han skyndade från sin postering i Albanien mot Rom, under färden samlade han ihop en här baserad på Caesars trogna veteraner och när han så nådde Rom var han, minst sagt, en kraft att räkna med. När allt var klart hade 300 senatorer och runt 2000 patricier fått gå samma öde till mötes som Caesar.
Nu började en kamp om makten i Rom, denna varade i blott några år och kvar stod Octavianus som ensam härskare.

//Thomas S