Hitta historia

Sidor

söndag 10 oktober 2010

Gaius Julius Caesar

Julius Caesar

Gaius Julius Caesar (100-44 f.Kr) var från en gammal patricier-släkt som gjorde anspråk på att härstamma från kärleksgudinnan Venus.

År 60 f.Kr ingick han, tillsammans med generalen Pompeius och patriciern Crassus, det så kallade ”första triumviratet”. Det var en hemlig pakt mellan de tre som garanterade att var och en av dem skulle vinna fördelar med stöd från de två andra. Ceasar hade för avsikt att bli konsul år 59 f.Kr och blev också det, samt fick han sin önskan om att bli provinsguvernör av Gallien uppfylld året därpå. När Caesar kom till Gallien hade han endast fyra legioner men mönstrade efter bara några år så många som elva, denna ökning av sin personliga krigsmakt bekostade han med egna medel, d.v.s krigsbyten.

Gallerna gav sig dock inte frivillig och uppror utropades år 52 f.Kr, under ledning av hövdingen Vercingetorix. Gallernas taktik med gerillakrigföring var från början lyckad men de blev senare tvungna att ge med sig för de övermäktiga romerska krafterna. Han erövrade så småningom hela Gallien med hjälp av sin ständigt växande krigsmakt.

I Rom såg Pompeius, som under den här tiden blivit nästintill ensam på den politiska scenen i Rom sedan Crassus dött som ståthållare i Syrien år 55 f.Kr, med oroliga ögon på utvecklingen i Gallien.
Caesar hade en än gång för avsikt att ställa upp i valet till konsul 49 f.Kr, Pompeius beordrade då att Caesar skulle återvända till Rom själv för att personligen kandidera. Caesar anade oråd, detta innebar att släppa taget om sitt imperium, dvs hans självständiga militära befäl, och vid återkomsten möjligen tvingas fly eller att bli dödad. Han valde istället att vända tillbaka mot Rom med sin militära styrka bakom sig.

I Januari år 49 f.Kr tågade han med sina soldater över floden Rubicon. Nu blev det fart i Rom och de senatorer som stött Pompeius flydde med honom till Grekland, Caesar hann i kapp dem och deras styrkor möttes vid Pharsalos där pompejanerna krossades av Caesars övermäktiga här. Pompeius själv flydde då vidare till Egypten där han blev mördad. Men Pompeius anhängare gav inte upp och de fortsatte kampen i ytterligare några år, men 45 f.Kr kunde Caesar se sig själv som obestridd härskare över Romarriket, han hade i princip regerat sedan 48 f.Kr men nu fanns ingen som vågade motsätta sig honom. Inte vad han visste i alla fall...

Han hade vid återkomsten till Rom utropat sig till diktator, först på ett år, sen tio och sedermera på livstid, många fruktade att han ville utropa sig själv till kung och det sista de ville ha var ännu en av de envåldshärskare deras förfäder jagat bort från staden. Han lät avbilda sitt porträtt på mynten tillsammans med de etruskiska kungarnas lagerkrans. Han instiftade en ny kalender, den julianska och han bytte namn på sin födelsemånad Quintis till Julius, det namnet använder vi än idag. Han lät även resa en staty av sig själv i Rom med inskriptionen ”Åt den odödlige guden”, allt detta fick hatet att gro ännu mer hos hans motståndare och snart skulle deras plan sättas i verket. Den 15 mars 44 f.Kr gick Caesar till senaten för att hålla sammanträde, trots alla varningar gick han utan livvakt och detta skulle komma att kosta honom hans liv. Under sammanträdet slöts sig ett flertal senatorer runt omkring honom och anföll honom med dolkar dragna, de som försökte rädda honom föstes åt sidan och inom kort var Caesar död.

En kort tid innan sin död hade Caesar gjort sin 19-årige skyddsling Octavianus till arvinge, när han fick höra om mordet bestämde han sig snabbt för att hämnas på de senatorer och patricier som konspirerat mot Caesar. Han skyndade från sin postering i Albanien mot Rom, under färden samlade han ihop en här baserad på Caesars trogna veteraner och när han så nådde Rom var han, minst sagt, en kraft att räkna med. När allt var klart hade 300 senatorer och runt 2000 patricier fått gå samma öde till mötes som Caesar.
Nu började en kamp om makten i Rom, denna varade i blott några år och kvar stod Octavianus som ensam härskare.

//Thomas S

måndag 30 augusti 2010

Förbluffande Fakta 7.

Under amerikanska inbördeskriget tjänstgjorde 200,000 svarta i unionens armé; 38,000 gav sina liv och 22 fick tapperhetsmedalj.

När Sparta var som starkast, c;a 400 fvt, hade stadsstaten 25,000 invånare och 500,000 slavar.

År 1892 höjde Italien minimi-åldern för giftermål för flickor, från 8 år till 12.

lördag 10 april 2010

Snart så...

Hej igen alla ni som tittar hit nu och då!

Nu kanske ni tycker att vi legat på is ett tag, det har vi, helt rätt!
Studier och annat har fått gå före bloggen ett tag nu men vi ska återkomma inom en snar framtid, då får ni äntligen läsa alla de inlägg vi tidigare lovat er.

Ha tålamod så ses vi!
// Thomas och Historiens Vingslag

torsdag 1 april 2010

Förbluffande fakta 6: Antikens Elvis

Det finns de som säger att de sett Elvis Presley och det finns även de som klär ut sig till honom och agerar som honom, detta är dock ingen ny företelse, redan under kejsar Neros tid förekom det!

Flera årtionden efter det att Nero flytt Rom och tagit sitt liv fanns det de som påstod sig ha sett honom på Roms gator. Vissa hävdade till och med att de var den gamle kejsaren och krävde att få sin kejsarmakt återupprättad. Detta anses ha varit möjligt tack vare att han var så känd (och ökänd), och att hans död var så höljd i dunkel, precis som den överviktige rock-sångaren från Memphis.

tisdag 30 mars 2010

Förbluffande fakta 5: Tjugoårs förbannelsen

7 av de 8 amerikanska presidenter som dött under sin ämbetsperiod har valts med exakt 20 års mellanrum! Den som bryter mönstret är Zachary Taylor som blev president 1848 och dog 1850.

William H. Harrison - valdes till president 1840, dog 1841 (sjukdom), var president i 31 dagar.

Abraham Lincoln - valdes till president 1860 och 1864, dog 1865 (mördad), var president i 1503 dagar.

James A. Garfield - valdes till president 1880, dog 1881(mördad), var president i 199 dagar.

William MacKinley - valdes till president 1896 och 1900, dog 1901(mördad), var president i 1654 dagar.

Warren G. Harding - valdes till president 1920, dog 1923 (hjärtattack), var president i 881 dagar.

Franklin D. Roosevelt - valdes till president 1932, 1936, 1940 och 1944(sjukdom), dog 1945, var president i 4422 dagar.

John F. Kennedy - valdes till president 1960, dog 1963 (mördad), var president i 1036 dagar.

Med denna statistik kan man ju undra hur nervös Ronald Reagan var när han blev president 1980.

Förbluffande fakta 4: Den storslagne brobyggaren

I antikens Rom var tog sig ofta kejsaren högst posten inom olika instanser i samhället.
Exempelvis; Diktator, som betydde att han var rikets enda ledare, Imperator, som stod för att han var rikets högsta befälhavare och Pontifex Maximus, som gav honom rollen som överstepräst inom det antika Roms religion.
Pontifex Maximus betyder ordagrant "den storslagne brobyggaren" och sägs komma från att den första ingenjören som byggde en bro över floden Tibern fick titeln Pontifex, "brobyggare".

Pontifexen hade en viktig roll i samhället eftersom han byggde broar och vägar, han skapade kontakter mellan människor. Detta gjorde att kyrkans överstepräster tog titeln Pontifex Maximus som en symbol för att de också skapade kontakter, men inte bara mellan människor utan mellan människor och gudarna. Vid romarrikets fall övergick titeln från kejsaren till påven, den nya katolska kyrkans överhuvud. Än idag håller påven titeln som Pontifex Maximus.

//Thomas

måndag 29 mars 2010

Kejsar Augustus- vägen till makten

Mitt första inlägg kommer att handla om den kanske mest kända romeske härskaren utöver Julius Ceasar. Inlägget behandlar Augustus väg till makten och hur han befäste den. Trevlig läsning! / André


Fram till slaget vid Actium år 31 f.kr. så ingick Augustus (som jag väljer att benämna honom även innan han fick det namnet) i det andra triumviratet med Marcus Antonius och Lepidus, som skulle hjälpas åt att styra riket. Efter Augustus besegrat Antonius, så kunde han regera ensam efter att ha uteslutit Lepidus ur triumviratet och han blev tvungen att dra sig tillbaka från det offentliga livet.


Augustus skred omedelbart till verket och började bygga upp folkets och soldaternas förtroende för honom. Till veteranerna i armén så köpte han upp massor med jord som han delade ut till dem som varit trogna mot riket och gjorde på detta sätt att armén kunde känna sig trygga att de hade någonstans att slå sig ner med sin familj och starta ett nytt liv efter det militära livet slutade.


En annan militär reform han gjorde var att inrätta preatoriangardet, som var Augustus privata livvakter, en inrättning som kom att få stor betydelse under större delen tiden då romarriket var en stormakt. Befälhavaren av preatoriangardet kallades preatorianprefekt och hade den största militära ranken och var en hett eftertraktad titel bland de högt uppsatta i armén. Augustus hade redan Imperium, alltså rätten att föra befäl sedan tidigare och år 29 f.kr godkände senatens hans önskan om att få titeln Imperator, en hederstitel som Ceasar också haft, som gjorde att hans militära makt var större än alla andras


Augustus gjorde stora ändringar inom politiken också, hans plan var att på sikt återställa republiken och lämna över makten till senaten, precis som Ceasar hade planerat. Augustus var en mycket skicklig och slug politiker och gick runt senaten och folket och ville utåt sett vara en bland folket, inte över folket. Han sågs sig inte som en kung, utan ville att alla skulle se honom som en jämlike. Detta var inte riktigt hur det gick till i praktiken, enligt mig så var han en envåldshärskare i förklädnad, som såg till att han omgavs med de som var lojala mot honom.


År 31, efter slaget vid Actium så tog han platsen som konsul (ett ämbete som han höll till år 23), vilket gjorde han mycket mäktig i den politiska sektorn eftersom konsul var den högsta posten i senaten och endast två stycken innehöll den samtidigt. År 28 så fick han titeln princeps senatus, en titel som gjorde att han alltid fick tala först i senaten, vilket innebar att han kunde lägga fram förslag och diskussioner före alla andra, och därför kunde han styra mycket hur senaten arbetade och hur riket utvecklades politiskt och militäriskt. I egenskap av konsul så utnyttjade han sin rätt att beställa in listor med alla som satt i senaten. Då kunde han enkelt kolla vilka namn som han ”inte gillade”, det vill säga senatorer som hade stått på Antonius sida under inbördeskriget eller var emot honom personligen. Efter denna rensning behövde han inte längre oroa sig för att bli huggen i ryggen som sin far av folk som ville honom illa.


Några år senare, våren 27, så tyckte Augustus det var dags att lämna tillbaka riket till senaten och ge folket republiken tillbaka. Dock så var senaten oförmögen att ta beslut i flera frågor när inte Augustus var närvarande och bönföll honom nästan att ta tillbaka sin tidigare makt igen. Augustus tog då på sig ett prokonsulärt befäl och fick personlig tillgång till Spanien, Gallien och Syrien som han styrde helt över. Då delades riket upp i Augustus så kallade kejsarprovinser och de provinser som senaten basade över. Detta gjorde att Augustus militära makt stärktes ytterligare eftersom trupperna i de områdena var under hans befäl. Han fick även namnet Augustus av senaten detta år.


År 23 så avsade han sitt konsulämbete, men befäste sin makt ytterligare genom att ta en plats som folktribun. Detta gjorde han nog också för att visa ytterligare visa folket att han var en av dem och att han brydde sig om även den lilla människan. När han var folktribun så hade han vetorätt, det vill säga att han kunde motsäga sig ett förslag som senaten hade lagt fram. Augustus stärkte även sin makt på den militära sektorn ännu mer. Hans imperium sträckte sig nu inte bara till hans kejsarprovinser, utan alla provinser. Efter år 19 så fick han också sitt imperium på livstid. Efter det fick han också andra hederstitlar så som pontifex maximus, den högsta översteprästtiteln i riket, en titel han väntat på länge eftersom det var Lepidus som hade titeln och Augustus fick snällt vänta på att han skulle dö.


Augustus befäste sin makt också genom konst och propaganda. Han gjorde sitt bästa för att göra många statyer och sig själv, gjorda i klassisk stil och som alltid visade honom i sina bästa dagar för folket. Han skrev också en självbiografi (som beskrev honom som en gud med bara framgångar bakom sig) som hjälpte till att framhäva honom som en väldigt god och bra kejsare också långt efter hans död 14 e.kr.


Han ordnade också mycket spel och andra evenemang som folket kunde delta i och det var denna blandning av hans stora politiska kompetens, hans sätt att hantera folket och att ha stort förtroende bland sina soldater, även fast han inte alls var en skicklig krigare på något sätt, men han förstod hur viktigt det var att inte vara för inriktad på resultat utan också hur vägen dit ska se ut.




Källor: Marcel Le Glay bl.a- A history of Rome (second edition), 2001
Everitt, Anthony- Augustus : Roms förste kejsare, 2007

Vem är nu detta? - André Söderlund

Namn: André Söderlund

Vem är du och vad gör du här? Jag är en hårdrockande 22-årig man typ som bor i Uppsala, men kommer ursprungligen från Hudiksvall. Jag har läst kurser i Historia, psykologi och läser just nu religion på universitet.

Favoritområde: Stora intresset är antiken, främst då militärhistoria i den romerska och grekiska armén. Även medeltiden och andra världskriget ligger nära hjärtat.

Favoriperson i historien: Julius Ceasar, Gaius Marius (utvecklade den romerska armén på 100-talet f.v.t.) och William Wallace är några.

Övriga intressen: Hårdrock, kall öl, film, kvinnor, kampsport och galna upptåg.

lördag 27 mars 2010

Förbluffande Fakta 3: De allierade bombade Berlins zoo

Under andra världskriget, när de allierades genomförde sin första bombräd mot Berlin, träffade ett flertal av bomberna Berlins zoo, Zoologischer Garten, och dödade då ett flertal djur bland annat dess enda elefant.

onsdag 24 mars 2010

Teori och metod: Forskningsmetoder

Hur arbetar egentligen forskarna när de använder historiska källor och strävar efter att få fram ny kunskap om historien? Teori och metod är nog inte anledningen till att någon av oss som fördriver tid med att skriva på Historiens vingslag började intressera oss för historia, men det är något som är bra att kunna för att på så sätt öka sin förståelse för ämnet. Läs vidare och du kommer att få följa med på en resa genom forskningsmetoder.

Tre vanliga metoder som ofta används i historieforskning är den komparativa metoden, den kvantitativa metoden samt den kvalitativa metoden. Den komparativa metoden går ut på att man som forskare jämför olika källor och på så vis tex lättare belyser utmärkande drag hos dem. Den kvantitativa metoden går ut på att man undersöker hur många som gjorde någonting. Till exempel så kanske man gör en tabell på hur många av grundarna av vänsterpartiet som hade en bakgrund inom socialdemokraterna. Den kvalitativa eller den hypotetiskt-deduktiva metoden går ut på att forskaren utgår från allmänna teorier eller hypoteser och utifrån dessa testar och logiskt avleder om tex hypotesen stämmer eller inte.

Dessa metoder bör åtminstone enligt mig inte ses som stridande mot varandra och har alla användingsområden och frågeställningar som de bäst lämpar sig för. De är på så sätt olika verktyg som historikern har att välja bland då källorna ska tas itu med.

Kristoffer "Barbaren" Stolpe tackar för sig och önskar alla en fortsatt trevlig dag.

Källor
Dahlgren, Stellan och Florén, Anders, Fråga det förflutna – en introduktion till modern historieforskning, Studentlitteratur, Lund, 1996

måndag 22 mars 2010

Förbluffande fakta 2: Vi smittades av husdjur

Människans övergång från jägar-samlarsamhälle till ett jordbrukarsamhälle var inte utan nackdelar. Många av våra jobbigaste och dödligaste sjukdomar fick vi när vi började leva nära djur. Till exempel fick vi förkylning från hästar, influensa från tamfåglar, pest från råttor och smittkoppor från kor.

fredag 19 mars 2010

Historiska slag, 1: Slaget vid Cannae

Mitt första inlägg (förutom presentationen då) blir något så pass ambitiöst som en ny serie, nämligen historiska slag. Jag anser att krig är något oerhört intressant ur historisk synvinkel, dessutom är det ofta krig som källorna beskriver utförligast och säkrast.



Slaget vid Cannae
























Bakgrund


I lila syns Karthagos imperium, i rosa Romarriket


Slaget vid Cannae var ett av de viktigaste slagen utkämpade under det så kallade andra puniska kriget som pågick mellan 218 och 201 f.vt. Det andra puniska kriget kan i korthet beskrivas som den karthagiske generalen Hannibal Barkas kamp mot romarriket.

Efter att vunnit några viktiga militära segrar på Iberiska halvön (dagens Spanien) bestämde sig Hannibal för att besegra Rom en gång för alla, genom att angripa själva staden Rom, på det italienska fastlandet. Eftersom Roms enorma flotta gjorde sjövägen otänkbar bestämde sig Hannibal för att ta landvägen, över Alperna. I maj, 218 f.vt. var Hannibal redo att lämna Spanien med 90.000 infanterister, 12.000 hästburna soldater och 37 krigselefanter.

Vid ankomsten i Italien hade attacker från lokala stamfolk och det extrema klimatet i Alperna efter fem månaders strapatser decimerat armén till 26,000. Endast en elefant återstod. Trots truppernas kraftiga decimering och låga hälsa vann han flera viktiga segrar mot de romerska arméerna.



Slaget vid Cannae

Efter att Hannibals trupper fått en välbehövlig vila och vunnit flera mindre segrar i Italien tog 216 f.vt. års romerska konsuler Paulus och Varro en armé på 80.000 man till Cannae för att möta Hannibal. Hannibals armé hade efter rekrytering av lokala stamfolk utökats till 40.000 man, varav 10.000 utgjordes av kavallerier. Trots det var de ändå kraftigt utnumrerade (5 mot 8) och det plana landskapet passade de romerska legionärerna perfekt.



Bilden visar de båda parternas formationer vid slagets början. Varrus och Paulus ställde upp sina infanterister i raka led, med kavallerier som skydd vid flankerna. Hannibal ställde å sin sida upp sina egna infanterister i en flexibel utåtböjd båge, med kavallerier vid flankerna.



Som Hannibal räknat med inleddes striderna med att romarnas infanterister, med stark tilltro till sitt överlägsna antal, anföll Hannibals egna infanteri samtidigt som deras kavalleri anföll Hannibals kavalleri.

Hannibals kavallerier besegrade med lätthet romarnas hästburna soldater samtidigt som hans infanteri drog sig tillbaka för att låsa in romarnas infanteri i en bur av svärd och sköldar.

Därefter vände infanteristerna sin formation ut och in samtidigt som kavallerierna attackerade romarna bakifrån och stängde in dem totalt.



Därefter påbörjade Hannibals soldater en brutal och systematisk slakt av de instängda romerska soldaterna. Omringade från alla håll och utan skydd från kavallerier var de romerska infanteristerna chanslösa och Hannibals seger var ett faktum.



Inverkan

Det här var Roms dittills största förlust. Endast 14.000 lyckades fly, de resterande 66.000 soldaterna dödades eller togs tillfånga. Hannibals förluster uppgick till 6.000 soldater.

Ironiskt nog var det även här som Hannibals framgångar avtog. Han vann inga fler stora segrar, fick inget stöd från sin hemstad Karthago och hade en alltför liten armé för att ta hand om sina landområden i Italien.

Det måste ändå anses vara ett exempel på ett strategiskt snille att en armé så oerhört utnumrerad och i så mycket sämre skick kunde vinna en sådan jordskredsseger.


Till nästa gång!

Pär G-ahl

Vem är nu detta? - Pär G-ahl

Namn?: Pär Gustafsson Ahl

Vem är du och vad gör du här?: Färskt tillskott till den här bloggen. Läser till lärare på Högskolan i Gävle och är religion- och historialärare på högstadienivå när jag är klar. Får jag som jag vill kommer jag även vara lärare i naturkunskap.

Favoritområde?: Precolumbianska samhällena i Centralamerika, romarriket, upplysningstiden och japansk historia.

Favoritperson i historien?: Hannibal och Djingis Khan, grymt tuffa!

Övriga intressen?: Naturvetenskap, musik, aikido, föreningsliv.


Vi ses i kommande inlägg!

torsdag 18 mars 2010

Förbluffande fakta, 1: Människosläktet var nära att dö ut

Var hälsade gott folk! Jag, Kristoffer "barbaren" Stolpe bidrar idag med ett inlägg i vår nya artikelserie "Förbluffande fakta" i vilken vi tagit inspiration från de båda tv-profilerna Filip och Fredrik och deras program Boston tea party. Temat i serien kommer vara händelser som av någon anledning förbluffar er och får er att lyfta på ögonbrynen. Hoppas ni gillar serien
/ K Stolpe

Människosläktet var nära att dö ut
Detta faktum är föga känt, men är faktist sant. En genetisk studie gjord 2008 visade nämligen att människan då man lämnade Afrika för runt 60 000 år sedan var nere på en så låg befolkningsmängd som 2 000 individer. Detta menar man att berodde på att de folkgrupper som fanns levde så pass isolerat från varandra.

tisdag 16 mars 2010

"Tja, tja grabbar! Hur är'e?"

Ledsen att det inte kommit nåt nytt än men det kommer, det kommer, var så säkra. En liten, liten fågel har viskat i mitt öra att den eminente mister K.Stolpe har ett episkt inlägg på gång såväl som jag, vad jag har förstått så kommer det bli inlägg om två av de mest välkända och hårdnackade krigarna någonsin. Ni får själva gissa tills sanningens ögonblick slår till! Vårt "bad-ass krigar-tema" fortsätter alltså! (YAY!)

Sen kommer det att startas en ny serie inlägg om kända historiska personer, jag har inte beslutat om vem det första ska handla om, men det lutar åt en pirat med svart skägg.

MEN VÄNTA! Det är inte allt! (är det inte allt?! O.o) Nej, det är inte allt! Det kommer även lite småfakta om historiska snedsteg, missuppfattningar och annat småplock som ni kan finna intressanta, roliga eller bara, rent ut sagt, tokiga!

Så håll utkik, annars kanske ni missar det!

Thank you and goodnight! // Thomas och Historiens Vingslag

"En häst, en häst! Mitt kungarike för en häst!" -- William Shakespears "Rickard III" (1594)

torsdag 11 mars 2010

Citat om historia 1.

Det intressanta med historien och dess gåtfulla lärdom består i att, från år till år, förändras ingenting men ändå är allt helt annorlunda. //Aldous Huxley

Alla som bekräftar användningen av våld erkänna det är bara ett medel för att uppnå rättvisa och fred. Men fred och rättvisa är ickevåld, den slutliga utgången av historien. De som överger ickevåld har ingen känsla för historia. De går snarare förbi historian, fryser historian, förråder historian. //André Trocme

Historia är ett verktyg som guidar oss genom svåra tider. Historien är vilka vi är och varför vi är som vi är. //David C. McCullough

onsdag 10 mars 2010

Väringagardet

Väringarna, en elittrupp i den bysantinska armén, kejsarens livgarde, ofta förbisedda och för den större allmänheten helt okända stod för några av den tidigaste medeltidens viktigaste segrar.
Detta är mitt försök till att bringa deras ärorika historia in i ljuset.
Trevlig läsning// Thomas


Vikingarnas väg från östersjön till svarta havet och Konstantinopel


Runt år 750 slog sig svenska vikingar ner vid sjön Ladoga nära dagens St: Petersburg, de hade kommit dit för att handla med det silver och de pälsverk detta område var känt för. Men detta område var hårt åtgånget av stridigheter mellan slaviska och finska stammar och vikingarna var inte sena med att upptäcka att detta kunde visa sig bli en lönsam situation för dem. De erbjöd sina svärd och sin trohet till den som betalade bäst och det tros att det är härifrån de fått sitt namn, ”de edsvurna”, det fornnordiska ordet vár betyder ordagrant trohet eller ed.

Under 800-talet tog de sig längre ner längst med floden Volga och hamnade i handelsstaden Kiev som på den här tiden var en utpost i det Khazariska riket. Med tiden blev väringarna allt mer slutna till stadens härskare då de precis som vid Ladoga erbjöd sin trohet till högstbjudande. Under mitten av 800-talet till början på 900-talet behärskades staden i stort av Varjager, som väringarna kallas i den ryska Nestorskrönikan, och bildade i pricip Kievriket som under sin storhetstid kom att innefatta stora delar Rutenien, dagens Vitryssland, större delar av dagen Slovakien och Ukraina samt de nordvästra delarna av dagens Ryssland. Även när väringarna förlorat sin politiska makt stod de fast vid storfurstarnas sida som del av hans livgarde.

Från mitten av 800-talet seglade väringarna ner mot Konstantinopel, eller Miklagård som vikingarna kallade det, via svarta havet och vid flera tillfällen anföll de Bysantin, dock var dessa resor mest för att idka handel och inte för krigföring. År 911, efter stridigheter mellan väringarna och bysantinska soldater, slöts ett handelsavtal där kejsaren av bysantin tillät nordmännen att bosätta sig i Konstantinopel och dessutom ta värvning i armén. Antagligen deltog små grupper av de som accepterat avtalet i de fälttåg som gick mot Italien och Kreta under 900-talets första hälft men det skulle dröja till tiden runt 990 innan dessa krigare skulle bli några av de mest fruktade i hela världen.

Under 980-talets mitt sattes den blivande storfursten av Kiev, Vladimir I, i landsflykt av sin bror Jaropolk och blev tvingad att fly till Sverige. Vladimir och Jaropolks far, Svjastoslav I, var en av Varjagerna, och således svenskättad, därför ansåg Vladimir att det var säkert att fly till Sverige. Han återkom till Kiev ett år senare med en stor trupp vikingar på sin sida och störtade Jaropolk och blev själv storfurste av Kiev. 988 trolovade sig Vladimir med den bysantinske kejsaren Basilleios II syster Anna av Bysans. Som en tacksamhetsgest överlämnade Vladimir 6.000 skandinaviska soldater till kejsaren som blev så imponerad av dessa storväxta, karga mäns stridsskicklighet och mod att han redan följande år sände ut dem för att slå ner en stor rebellarmé, detta gjorde de med stor stridsvilja och högg ner oppositionen till siste man. Detta gjorde att Basilleios grundade Väringagardet och utsåg dem till sin personliga livvakt.


Ikonbild som lär föreställa Basilleios II

Basilleios utnyttjade större tiden av sitt styre med att bedriva diverse fälttåg och hans krigare var mer än villiga att följa sin kejsare. Basilleios själv beskrivs som en mycket grym och blodlysten man och ges ibland även tillnamnet Bulgaroktonos, som ordagrant betyder ”Bulgardödare”, detta för att han sägs ha låtit sticka ut ögonen på 14.000 bulgariska fångar efter striden vid Kleidion 1014, en strid där väringagardet varit avgörande. År 1021 stormade gardet in i Georgien med order om att dräpa alla, män, kvinnor och barn, i syfte att skrämma den Georgiske kungen. Krönikorna berättar att de gjorde detta med stor iver.


Väringar i ringbrynja utrustade med svärd och bysantinska sköldar.

Väringarna var bysantins trumfkort i strid, när slaget hade nåt en kritisk punkt eller när alla andra trupper hade misslyckats slog de till med oerhört raseri och djärvhet. De behärskade utan problem svärd och sköld lika väl som något annat elitförband under den här tiden men de var vördade, och framförallt fruktade, för sin skicklighet med yxor. De använde sig av stora nordiska, en-eggade, tvåhands-yxor av manslängd, långa, kraftiga svärd och runda sköldar av skandinavisk typ. Deras kläder bestod av röda eller purpurfärgade mantlar och röda kjortlar, i strid bar de knälånga ringbrynjor över kjortlarna och hjälmar med nässkydd. De var även förtjusta i alkoholhaltiga drycker och främst då vin, de var så beryktade för sin alkoholkonsumtion att de fick öknamnet ”kejsarens vinsäckar”. Deras dryckesvanor blev med tiden så legendariska att det skrevs en fabel om dem som översattes till flera språk och var mycket populär under den tiden.

45 år efter attacken på Georgien anföll Normanderna från norr de bysantinska besittningarna i östra Italien, Kejsar Konstantin X sände omgående dit sina elittrupper för att säkra läget.
Väringarna slog tillbaka Normanderna, som var ättlingar till de vikingar som bosatt sig i Normandie, utan några tankar på avlägset släktskap. Normanderna flydde men återkom 1081 med en förkrossande styrka på 16.000 man och besegrade väringarna i slaget vid Durazzo efter det att de blivit separerade från huvudstyrkan och omringats av de normandiska barbarerna. Slaget vid Durazzo var förödande och ingen vet vad som skulle ha hänt om inte den normandiske härskaren plötsligt dött 1085 och fälttåget avbrutits.

Väringagardets roll förändrades sedermera från en våldsam elittrupp till att bli kejsarfamiljens eget livgarde och säkerhetspolis. Vid tillställningar var det sed att låta väringarna marschera in i salen under festligheterna, slå på sina sköldar och sjunga hyllningssånger till kejsaren på sitt nordiska språk, detta sågs som oerhört exotiskt. Vid kyrkobesök stod gardet alltid bakom den kejserliga familjen med yxorna på skuldrorna och när en ny kejsare kröntes var det väringarna som bar honom genom stadens gator så att folket kunde skåda hans prakt och styrka. I sin roll som säkerhetspolis var det väringarnas uppgift att skydda kejsaren från komplotter och kuppförsök och det föll även på deras lott att utföra uppgifter inga andra trupper kunde tänka sig.

1042 genomdrevs en militärkupp där Michael V avsattes och blev tvungen att fly. Han och hans farbror flydde till ett kloster, när den nyligen tillsatte kejsaren beordrade sina soldater att gå in efter Michael vägrade dem, de kunde inte vanhelga en helig plats. Då sattes väringarna återigen in, med norges blivande kung Harald Hårdråde i spetsen gick de in i klostret och släpade ut de två männen och förde dem till det kejserliga palatset. Där fick de order om att sticka ut ögonen på Michael och farbrodern, Harald tog själv hand om saken och stack ut ögonen på de båda fångarna.

Efter 200 år av konstant krigande var den bysantinska staten utsliten och dödsstöten skulle komma, inte i form av araber, turkar eller Normander, som väringagardet modigt slagit tillbaka, utan av andra kristna, 1203 blev nämligen Konstantinopel mål för det fjärde korståget. Målet hade från början varit Egypten men när korsfararna nått Venedig övertalade dogen där att de skulle anfalla det rika Konstantinopel. Korsfarararmén var överlägsen den trötta bysantinska styrkan som blivit utsliten efter så många års krigande, de jämnades med marken. När korsfararna besegrat armén på utsidan var det dags att ta stadens murar, de reste sina stegar och började stigningen. När de stack upp sina huvuden över murkrönet möttes de av Konstantinopels sista försvarsled, Väringarna. Gardets sista strid skulle precis inledas.

Strider man mot man blossade upp överallt i staden och det blev stora förluster på båda sidor. Så småningom lyckades väringarna slå tillbaka den första anfallsvågen och säkra staden än en gång men då den bysantinska flottan var fullkomligt dessimerad var det fritt fram för de venetianska galärerna. Staden var förlorad och intogs på nytt av korsfararna, väringarna stred till siste man och endast de cirka hundra som var kejsar Alexios III personliga livvakt klarade livhanken då denne flydde staden. Konstantinopel återtogs 1261 och ännu en gång satt en grekisk kejsare på tronen. Med ett stort undantag, den skandinaviska 200 år gamla elitstyrkan, som tjänstgjort, kämpat och slutligen stupat för sin kejsare, existerade inte mer.


Källor:
Benedict Benedikz; The Varangians of Byzantium
Timothy Dawson; Byzantine infantry-man
Hilda Ellis Davidson; The viking road to Byzantium
(samt sammanställningen av dessa tre böcker i Allt om historia nr. 17 2008.)
Mats G. Larsson; Väringar: nordbor hos kejsaren i Miklagård
Stig Wikander; Araber, Vikingar, Väringar

Reformationens orsaker och viktigaste aktörer

Här kommer det första historiska inlägget från Historiens Vingslag!
Det kommer handla om Reformationen, den religiösa (och till viss del politiska) rörelse som under 1500-talet omformade den kristna världen.
Beakta att det kan tillkomma ytterligare text senare.
Trevlig läsning! // Thomas

Reformationens orsaker
Under lång tid hade den katolska kyrkan varit i förfall, de andliga ledarnas makt började allt mer likna de världsliga ledarnas och släktband och världsliga intressen hade börjat spela en allt större roll bland de biskopar, kardinaler och påvar som styrde det katolska Europa. Detta sågs dels som ett religiöst förfall inom kyrkan själv och bland Europas furstar sågs det som ett hot mot deras makt.

Den moraliska nedgången som många tidiga reformatörer, så som Wycliff och Huss, såg bidrog till religiösa splittringar inom ordnarna. Erasmus av Rotterdam försökte kombinera den katolska kyrkan med renässanshumanismen antika ideal och bildning och utgav 1516 en översättning av Nya testamentet på grekiska. Hans kritik över kyrkans missförhållanden banade vägen för den kommande reformationen men tog starkt avstånd från Luther då denne angrep människans fria vilja.

Renässanshumanismens tankar om människans fria vilja och egna värde var till stort bekymmer för den katolska kyrkan då dessa idéer ifrågasatte de kristna värderingarna. Kyrkans rättegång mot Galileo Galilei tog motsättningarna till sin gräns då människorna blev tvungna att välja om de skulle se på kyrkan eller den vetenskapliga eliten som den högsta auktoriteten.

De Europeiska furstarna såg som sagt kyrkan som en rival om makten och när reformen kom såg många det som sin chans att bryta med kyrkan och på så sätt utöka sina egna rikedomar. En av de som bröt med den katolska kyrkan var Englands kung Henrik VIII som dels ville ha kyrkans makt och ekonomi under sig men han ville också få möjlighet att skilja sig från sin fru, Katarina av Aragonien, och att få gifta sig med sin älskarinna Anne Boleyn. 1534 bröt Henrik med påven och utsåg sig själv till kyrkans överhuvud, suprematiakten, och gav sig själv rätten att utnämna biskopar.
Det sågs som högföräderi att visa lojalitet mot påven och därför avrättades Sir Thomas More, tidigare en av Henrik VIII närmaste män, 1535 då han vägrat acceptera parlamentets och konungens religiösa auktoritet. Den katolska kyrkan ansåg dock att han dött martyrdöden och helgonförklarade honom senare.

Under 1400-talets mitt beslöt påven Nicolaus V att Peterskyrkan i Rom skulle restaureras då stora delar av basilikan var närapå fallfärdiga. Efter Nicolaus V död 1455 fortsatte restaurationen långsamt ända fram till Julius II påveskap mellan 1503 och 1513, då denne beslutade att man skulle riva hela den gamla kyrkan och ersätta den med en ny, ännu ståtligare kyrkobyggnad.

Det stora problemet låg i finansieringen av kyrkan, arbetet blev så påkostat att påvens egna allmänna intäkter inte kunde täcka kostnaderna. Lösningen kom i form av avlatsbreven, en sorts försäkran om att man var garanterad syndernas förlåtelse, förutsatt att man betalade priset såklart.

När detta nådde Tyskland uppmärksammades det av Martin Luther som såg det som okristligt att kunna köpa sig en väg till himlen och att detta gick emot bibelns ord. Detta skulle bli början till den protestantiska reformationsrörelsen i centrala Europa som senare skulle sprida sina läror över världen.

Martin Luther
Martin Luther (1483-1546) var augustinermunk och professor i teologi och räknas allmänt som reformationens fader (även fast Johannes Huss ( 1371-1415), och dennes företrädare, John Wycliffe (1330-1384) var de första som verkligen opponerade sig emot påven och kyrkans förvärldsligande, transsubstantiationsläran, helgondyrkan och prästerligt celibat. Både dömdes som kättare 1415, även fast Wycliff varit död i närmare 30 år, man grävde upp Wycliffs kvarlevor och brände dem 1416 och Huss brändes levande den 6 juli 1415). Reformationen anses ha startad då Martin Luther, i vredesmod över avlatshandeln och kyrkans moraliska förfall, spikat upp sina 95 teser på slottskyrkodörren i Wittenberg 1517.

Han mottog 1520 Exsurge Domine, en bulla (eller påvlig kungörelse), från påve Leo X där han befalldes att återkalla 41 av sina påståenden och teser, accepterade inte Luther skulle han komma att bli exkommunicerad. Luther brände bullan offentligt. Han blev följaktligen exkommunicerad 1521och senare samma år även klassad som laglös vid Fördraget i Worms men beskyddades av sin vän och sympatisör kurfursten av Saschen, Fredrik III. Han tilläts uppehålla sig i slottet Wartburg där Luther lät översätta bibeln från latin till tyska och gjorde den tillgängligt för vanligt folk.

Luther var starkt emot avlatsbreven och ansåg dem okristliga då han menade att nåd och botgörelse endast kunde skänkas utav Gud och Gud allena och att människan inte kan bli rättfärdig genom handlingar utan genom tro. Han var även negativt inställd till mässofferläran, klosterlivet och han reducerade antalet sakrament från de sju katolska till enbart tre, inom senare protestantism skulle antalet minska till två sakrament, dopet och nattvarden.

Ulrich Zwigli
Ulrich Zwigli (1484-1531) tjänstgjorde som präst i Zürich från 1519 och var från början en anhängare till Erasmus av Rotterdam men började sedermera få en alltmer reformatorisk syn på kyrkan. Han studerade Paulus och Augustinus texter och genomförde efter disputationer med katolikerna reformationen i Zürich. Han ansåg att kykan och staten skulle arbeta som en enhet, en sorts teokrati, och förkastade användandet av musik och bilder under gudstjänster. Inte heller altare eller mässkläder förekom under gudstjänsterna som bara bastod av predikan och bön.

1529 försökte Zwigli och Luther nå en gemensam ståndpunkt vid religionssamtalet i Marburg. Diskussionerna misslyckades då de två inte kunde enas om nattvardens betydelse. Just nattvarden är en av de största skillnaden mellan de reformatoriska lärorna, inom lutheranismen ses det som att Kristus är fysiskt närvarande vid nattvarden, inom zwiglianismen ses det enbart som en symbolisk minnesmåltid och inom kalvinismen är Kristus närvarande men bara andligen och bara för de utvalda.

Efter att ha spritt sin reformation till Strasbourg, Bern och Basel dog Zwigli i slaget om Kappeln 1530 då han och hans anhängare försökte att med militär kraft konvertera de katolska kantonerna. Efter hans död tog Heinrich Bullinger över som ledare för kyrkan i Zürich och med denne levde Zwinglis läror vidare för att påverka den reformerta teologin och kyrkan, dock i mindre utsträckning än Calvin.

Jean Calvin
Jean Calvin (1509-1564) ses som den mest betydelsefulle reformatorn vid sidan av Luther, vars tankar om rättfärdighet anammades av Calvin. Han anslöt sig till reformationsrörelsen 1534 och tvingades då till landsflykt från Frankrike, han flydde till Basel och vidare till Genève där han från 1536 verkade som predikant och byggde upp en reformert församling.

Under vistelsen i Genève grundade han Genèves akademi och fick på så sett stort inflytande långt utanför områdets gränser och bidrog starkt till att sprida reformationens tankar. Hans bok Institutio Religionis Christianae, som utkom i definitiv form på Latin och Franska 1559, respektive 1561, är en av de viktigaste reformativa texterna utöver Martin Luthers 95 teser.

Calvins idéer kan ses som en kombination eller kompromiss mellan Luthers och Zwiglis tankesätt då han anser att allt materiellt ska uteslutas ur gudstjänsten men han tillåter sång och enkla kors, dock inte krucifix eller andra ikonbilder vilket Luther tillät. Kalvinismens grundsten är den dubbla predestinationsläran, detta innebar att Gud redan utsett vilka som skulle komma till himlen och vilka som inte skulle bli frälsta. Detta skilde sig markant från Luthers enkla predestinationslära där Gud valde om en människa skulle komma att bi frälst eller inte baserat på dennes tro. De frälsta skulle, enligt Calvin, inte enbart styra över kyrkan utan också över samhället, detta blev staden Genève en modell för.

tisdag 9 mars 2010

Vem är nu detta? - K Stolpe

Namn: Kristoffer "Barbaren" Stolpe

Vem är du och vad gör du här?: Jag är tillsammans med den unge och oförstörde Sjöström grundare till denna blogg. Jag studerar på högskolan i Gävle och kommer efter min utbildning att vara gymnasielärare i historia och religion.

Favoritområde?: Antiken och de första högkulturerna

Favoritperson i historien?: Fokuserar gärna mer på strukturer än aktörer, men lyfter fram Hannibal och Alexander den store.

Övriga intressen?: Hårdrock, film och extremt dåliga skämt

Vem är nu detta? - T Sjöström

Namn?: Mr T Sjöström

Vem är du och vad gör du här?: Jag är administratör och initiativtagare till den här bloggen (jag har även gjort vår helschyssta logga däruppe). Jag går på lärarprogrammet på högskolan i Gävle med inriktning historia och religion.

Favoritområde?: Romarrikets uppgång och fall och närliggande områdena, Korstågen, Renässansen och andra världskriget.

Favoritperson i historien?: Caligula, härligt galen kille.

Övriga intressen?: Musik, film, tv- och datorspel och flickvännen såklart!

Örnen har landat!

Välkomna till Historiens Vingslag! En blogg för er med ett intresse inom historia.

Visionen är att denna sida ska fyllas med allt möjligt tänkvärt och intressant om diverse historiska händelser och personer. Det kommer med stor säkerhet arbeta sig sakta framåt som ett ånglok men förhoppningar finns på att det eventuellt ska bli teman varje månad och med några spotlights på vissa enskilda personer och händelser och med en mjukare ton och inställning än vissa böcker kan ha.

Kommentera gärna om vad NI skulle vilja läsa om så ska vi göra allt i vår makt för att stilla er hunger efter kunskap.

Observera att vi vill på inget sätt få er att tro att vi är experter inom ämnet men vi studerar historia på högskolenivå och har ett stort intresse så vi ska nog kunna vara tillräckliga.

Det var allt för den här gången! Ha det gott och ta hand om varandra!
// Thomas & Historiens Vingslag